Det är poppis nu att sätta gränser. Vi lever i en tidsperiod då det feminina växer. Vi lever i en tid då många skall och kommer att ta tillbaka sig själva, skapa balans mellan det feminina och det maskulina, mellan görande och ta emot. Mellan manifestation och kontemplation. Allt detta är ostoppbart och i framtiden det som förhoppningsvis kan leda till att vi tar vara på varandra, djuren och planeten. En större del av oss kvinnor har blivit uppfostrade av våra pappor att bli män. Det låter kanske märkligt, men många av oss och större delen av mina klienter och även jag själv har jobbat och jobbar med att lösa upp de knutar historiens tand bitit oss med. Det kommer sig bland annat av att de äldre papporna där ute till oss medelålders kvinnor, själva blev uppfostrade under influens av krig och att män inte fick gråta och deras pappor (våra farföräldrar) outtalat inte fick vara känsliga vare sig mot sin fru eller sina barn.


Vad händer då i dagsläget när det feminina skall ta tillbaka sig själv? Vi ska sätta gränser, bli jämlika, ta tillbaka oss själva, skaffa oss mer värde, o.s.v. Men är det feminint? Är det inte styrt av rädsla att vara sämre än… och mindre värd än?… Låter lite som det Putin, Trump och arabvärlden håller på med om man är krass, vi har inga yttre atombomber att släppa, men inre vulkaner som trycker sig igenom våra system. Vi känner oss manade att riva ner de piedestal ikoner vi byggt upp, säga upp kontrakt med den hand som föder oss, säga upp sina lärare vi sökt stöd och visdom från, eftersträva lika värde, o.s.v. Det bor i oss kvinnor ett historiskt sår av bli straffade, undanknuffade, våldtagna, vara mindre värda och t.o.m. dödade för att vi varit kvinnor och ve den som stuckit ut och varit duktig på något, då skulle rädslan för vem som har makten ställas till rätta. Det gör att vi på nåt plan har ett manshat och ett inre förakt och rädsla för att 100% kunna lita på män. Den lilla fyra åringen i oss håller sig sluten.


Gjorde ett inlägg tidigare om ”nya tidens narcissism”och när man ser sig omkring så eskalerar narcissismen lavinartat. I princip alla börjar eller har alltid satt sig själva i centrum. Som en kollektiv borderline de light där navelbeskådning blir allmängiltigt. Om man tittar i media så kan man lätt ta temperaturen på sammhällets kollektiva blindhet och ”sjukdommar”. Melodifestivalen t.e.x. där i stort sett alla artisterna har en snyfthistoria om sitt ursprung och berättar om vad denne skall ta tillbaka, att det är dags att ta kontrollen nu och me, me ,me, t.o.m glitternissen Teddy pratade i stort sett 75% om sig själv i inslagen. En eloge till David Lindgren som gjorde ett hästjobb att balansera upp skådespelet.


Hur kan vi då växa igenom denna tid som innebär att läka våran rädsla och vår underkastelse på ett mer balanserat sätt? Den frågan i sig tar oss långt även om vi mitt i nuet inte äger svaret, men det ger oss förhoppningsvis en lugnare attityd till olika emotionella problemställningar och dramat behöver förhoppningsvis inte ta så stora proportioner.


Ansvar * Insikt * Kärlek